madeleineborjesson

Igår insåg jag att jag snart faktiskt kan säga att jag bara har ett år kvar i skolan när folk frågar. Det känns helt underbart, jag har klarat av tre år och är inne på mitt fjärde, det känns konstigt, men ack så underbart. Jag brukar säga att det känns som att jag äntligen kan börja leva när jag tagit min examen, jag blir en människa och inte en student. Jag kommer ha klarat av ett av de största målen i mitt liv. Även om jag nu inte levt så länge så är jag rätt säker på att en utbildning på 4,5 år kommer vara en av de största, jobbigaste men och bästa sakerna som jag kommer ha gjort i mitt liv. Hur många är det som faktiskt sitter på sin kammare och är färdigutbildade när de är 24 år?

Sen är det ju verkligen inte säkert att jag kommer ha ett jobb när jag tar min examen, men det är inget jag lägger energi på just nu. Vare sig jag har ett jobb eller inte på min examensdag så har jag i alla fall en examen att luta mig tillbaka på. Jag förväntar mig inte ens att ha ett jobb när jag tar min examen, så som läget ser ut idag, men med det inte sagt att jag kommer söka arslet av mig för att få ett jobb.

Om en vecka sitter jag här och har gjort en fjärdedel av mitt fjärde år på lärarprogrammet. Var tar tiden vägen? Det är tio veckor sedan jag åkte tillbaka till Norrköping efter sommar(jobbar)lovet men det känns som det var igår. Jag har om en vecka tre fjärdedelar av det fjärde året kvar och sedan min uppsats nästa höst. Det närmar sig med stormsteg.

Bilden nedan är tagen på första "gruppfesten" vi hade. Det är nog ganska exakt tre år sedan, tänkt, TRE ÅR! Jag kan ju bara tala för mig själv, men det är väldigt intressant att tänka över hur mycket man har växt och förändrats som människa på dessa tre år också.