madeleineborjesson

I morgon är det tisdag, vilket innebär att det är dags att ställa sig på vågen igen. Jag försöker ladda, har en förhoppning om att nå en viktig gräns. En viktig gräns för mig själv, som kommer få mig att må mycket bättre inombords. Men som tidigare sagt så går jag aldrig till ett möte och känner mig säker. Även om jag vet att jag ätit bra, druckit minst två liter vatten om dagen samt promenerat minst en timme varje dag i snitt så stålsätter jag mig ändå ifall inte resultatet skulle bli det jag hoppas. Är jag feg?

Syster gjorde mig i alla fall glad idag när hon kommenterade att hon tyckte att det verkligen syntes nu att kilona börjar lossna och kroppen antar en mindre form. Känns bra att höra det, är svårt för mig att se det då jag ser mig själv i spegeln varje dag. På samma vis som det är skönt att höra, så vill jag verkligen inte att folk säger något om de inte tycker att det syns. Därför kändes det extra skönt att Sandra sa det idag eftersom jag vet att hon är ärlig.

Nu blir det en apelsin att mumsa på, soffmys med min andre hälft och sedan läsa lite innan natten faller på.