BMI och fettprocent
Jag har aldrig gillat detta med BMI uträkningen. För några år sedan mådde jag toppen och trivdes med mig själv, men såg man till BMI skalan så höll den inte med, vilket var som ett slag i ansiktet då och jag hakade upp mig på detta för en tid. Jag släppte det dock efter ett tag, men i januari när jag började gå ner i vikt så räknade jag återigen ut mitt BMI, vilket just då inte var någon rolig historia. Nu kollade jag dock upp det igen och efter fyra månaders viktnedgång så är det en betydligt roligare historia, även om jag aldrig kommer utgå från BMI skalan.
När jag räknade ut mitt BMI fick jag också upp min fettprocent. Det roliga eller kanske snarare konstiga med den skalan var att den låg på Normal-Idealvikt-Övervikt. Vad är skillnaden mellan Normal och Idealvikt? Jag som då låg på Normal, borde jag då öka min fettprocent för att nå Idealvikt, även om jag inte nått min idealvikt viktmässigt? Konstig skala tyckte jag nog...
SV: Jag ska definitivt tänka på att jag ska hålla det såhär. Jag känner just nu bara att jag är oslagbar och kan klara mig hela livet utan chips och choklad, men stunderna kommer och går tyvärr. ^^ Men när det gick så bra igår så vet jag att jag kommer klara även denna dag galant utan socker! :) Och det är inte hela världen att inte äta tårta eller godis. Den enda skillnaden det hade varit att ta den där tårtbiten är att jag bara hade mått dåligt efteråt och haft dåligt samvete. Tänk om det hade varit såhär lätt alltid! :/
Tack för dina fantastiska och peppande kommentarer!! :)
Vilken konstig skala dom hade angående fettprocenten. Och det där med bmi känner jag igen. Tycker inte heller att det är en skala man ska gå efter men blev själv också mycket positivt överraskade av att testa det där igen nu när jag gått ner. Innan vågade jag inte ens.
Det där med ångesten du skrev är så jäkla sant. Man är elak mot sig själv hela tiden. Det spelar verkligen ingen roll hur bra man sköter sig för man hittar alltid något fel och något att ha ångest över, alltid. Undrar varför man gör så egentligen?! Och det är ju verkligen ett typiskt tjejfenomen.
Jag är precis som dig rädd att jag aldrig kommer vara nöjd. Jag har så svårt att tro att jag skulle komma dit. Jag kommer alltid ha något jag inte är nöjd med, det är jag övertygad om. Som det där med brösten. Dom är jag inte alls nöjd med längre. Så det är verkligen alltid något. Tråkigt, men sant.
Man får väl helt enkelt vänja sig vid det hela och försöka acceptera sin kropp, trots fel och skavanker. :) På nått sett borde det ju gå.
Hur som helst.
Hoppas du får en underbar dag och att det går strålande på vågen idag! :)
Kramar
