madeleineborjesson

Jag har kommit in i en riktig skitperiod vad gäller mitt uppsatsskrivande. En period där jag bara vill slänga datorn genom fönstret och lägga mig ner på golvet och gråtat och skrika som ett litet barn. Frustration kallas det. Jag har fått massor av feedback som jag har att arbeta med. Men kanske blev det för mycket på en gång. Jag står helt still i mitt arbete och vet inte alls vilken ände jag ska börja i. Jag blir stressad för att det bara är 1½ månad kvar tills uppsatsen ska in och framföra allt blir jag stressad för att jag kommer möta min handledare på måndag utan att ha kommit ett enda steg på vägen på en hel vecka. Jag öppnar dokumentet men allt jag ser är text i mängder, text som på sina håll är bra, text som på andra håll behöver bearbetas, men händerna och huvudet är som låsta och det är tvärstopp. Jag skulle kunna gråta floder över detta, det är nära, men jag gör det inte. Vet inte vad det ska tjäna till. Det lär ju inte gå bättre för det, ingen kommer komma springande och rädda mig från detta. Detta måste jag klara ut själv, även fast det just nu känns totalt hopplöst.

Egentligen är det väl hopplöst att skriva det här också. Vem är egentligen intresserad? Jag tjatar hål i huvudet på familj och vänner om detta, dom tycker säkert det är skittråkigt, men alla är snälla och lyssnar. Förhoppningsvis är det ju avklarat i januari när examen tas, dom liksom jag kanske ser ett slut. Även om det för mig blir mer och mer diffust hur jag ska få klart detta samtidigt som datumet för inlämning blir tydligare och tydligare och kommer närmare och närmare. Stress är väl ordet nu. Stress...