madeleineborjesson

Den här kvällen och sena eftermiddagen har varit fruktansvärd tung. Jag har gråtit så mycket så jag tror nu att tårarna är slut. Lagom som en gråtattack har gått över har en ny sköljt in. Besvikelse är ordet för denna dag.

Jag fick inte jobbet jag hoppades så mycket på. Kanske blev detta ännu jobbigare beroende på att en vän till mig fick det. Så fort jag fick veta det så började tårarna rinna. Jag hoppades så mycket att jag kanske till och med börjat tro att jobbet skulle bli mitt. Vilket förstås var ett stort misstag. Misslyckande var det som jag direkt kände. Totalt misslyckande. Besvikelsen över att inte få ett jobb, som jag ändå var så nära, vällde upp inom mig. Jag kände mig totalt tom. Jag är dock medveten om att detta är övergående, så småningom. Jag måste bara få smälta det. 

Sveket från människor i ens närhet är dock än värre. Jag kan inte förstå hur människor, som ska föreställa ens vänner, kan svika en så mycket. Kan man verkligen må bra av att svika någon annan? Känslan av svek och besvikelse är fruktanvärd. Jag har talat genom tårar av besvikelse ikväll, en total besvikelse som jag inte tror är övergående. Broar är brända, så är det bara. Det gör så ont inom mig, men jag orkar inte längre. Förtroende är inte längre ett existerande ord i detta.

Allting som de senaste veckorna varit vardagen; stress, sömnlösa nätter och dåligt samvete, kryper inpå. Allting väller över mig vilket också säkerligen gjorde sitt till att reaktionen idag blev så stark. En besvikelse kommer att gå över, den andra kommer att finnas kvar länge. Tårarna är slut men känslan av besvikelse kommer alltid att finnas kvar.